Separationsångest hos barn: Hur man hjälper ditt barn med separationsångest

Hoppa till: Symtom Behandling Hur föräldrar kan hjälpa

Orden separationsångest används ofta under de tidiga smååren. När småbarn blir mer medvetna om sin omgivning och börjar förstå världen runt dem, kämpar de för att skilja sig från vårdgivare. Ett barn som en gång övergick till barnvakt eller dagis med lätthet skriker och gråter när vårdgivaren lämnar. Även om det är svårt för vårdgivaren att bevittna, är denna del av barndomsutvecklingen ganska vanlig och det finns sätt att underlätta dessa övergångar.

Vad föräldrar inte alltid är beredda på är återkomsten av separationsångest hos stora barn. Både barn och ungdomar i skolåldern kan kämpa med separationsångest och i vissa fall kan det resultera i separationsångest. Enligt Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders ses separationsångest hos 4% av barnen och 1,6% av ungdomarna, vilket gör det till den vanligaste ångeststörningen bland barn under 12 år.¹

Medan några tårar vid avhopp och efter skolan smältningar är ganska vanliga bland barn och inte bör höja röda flaggor, är symtom på separationsångest oroande. Skolvägran, sömnstörningar och överdriven nöd, när de står inför separation, kan negativt påverka barnets vardag.

Symtom på separationsångest

Det som kännetecknar Separationsångest är överdriven rädsla eller ångest för separationen från hemmet eller anknytningssiffror. Denna rädsla eller ångest överstiger vad som kan förväntas av individen med tanke på hans/hennes utvecklingsnivå.²

Barn och ungdomar med separationsångest upplever minst tre av följande symtom:

Återkommande överdriven nöd när man förutser eller upplever separering från hemmet eller anhöriga (föräldrar eller andra vårdgivare)
Ihållande och överdriven oro för att förlora en anknytningssiffra eller eventuell skada av dem genom sjukdom, olycka, katastrofer eller dödsfall
Ihållande oro för att uppleva en oväntad separation från en anknytningsfigur (kidnappning, olycka, bli sjuk)
Vägran att gå ut eller hemifrån, inklusive till skolan eller andra aktiviteter, på grund av rädsla för separation
Överdriven rädsla för att vara ensam eller utan anknytningssiffror
Vägrar sova hemifrån eller somna utan att vara nära en anknytningsfigur
Mardrömmar om separation
Fysiska klagomål inklusive huvudvärk, magont och/eller kräkningar när de är borta från bilagor

Symtom på separationsångest hos barn och ungdomar varar i minst fyra veckor och orsakar betydande oro. Skolvägran är vanligt bland barn och ungdomar som kämpar med sjukdomen och kan leda till dålig skolgång och dålig akademisk funktion. Separationsångest kan också försämra sociala relationer och familjeförhållanden.

Barn med separationsångest tenderar att skugga föräldrar runt huset, har svårt att leka eller vara ensamma och har svårt att lägga sig. De kräver ofta att en förälder eller vårdgivare stannar hos dem när de somnar och tar sig in i föräldrarnas sovrum när de vaknar under natten.

Behandling av separationsångest

Det finns flera vanliga behandlingar för separationsångest. Med barn och ungdomar, ju tidigare du ingriper och söker professionell hjälp, desto mer sannolikt kommer ditt barn att få ett positivt behandlingsresultat.

Att hitta en psykoterapeut som specialiserat sig på barn och ungdomar är det första steget mot att hjälpa ditt barn att klara sig. Det finns olika typer av psykoterapi som kan vara effektiva vid behandling av separationsångest.

Kognitiv beteendeterapi (KBT)

Detta är den primära typen av psykoterapi som rekommenderas för behandling av separationsångest. Genom KBT lär sig barnen att känna igen sina ängsliga känslor och deras fysiska svar på oroliga tankar. De lär sig att identifiera deras triggers och tankemönster som bidrar till deras ängsliga känslor. Genom en mängd olika tekniker lär sig barn strategier för att hantera sina oroliga tankar och känslor och hantera sina känslor.
Familjeterapi

Att införliva föräldrar och andra familjemedlemmar i behandlingsprocessen kan förbättra resultaten för barnet. I familjeterapi kan föräldrar och syskon lära sig nya sätt att interagera med barnet och reta upp beteendemönster. De kan också lära sig användbara strategier för att hjälpa barnet när ångest ökar.
Lekterapi

Yngre barn kan ha svårt att ansluta prickarna mellan tankar, känslor och handlingar. För dessa barn kan lekterapi hjälpa dem att demonstrera och bearbeta sina känslor och lära sig att hantera dem.

Avkopplingsträning är avgörande för barn och ungdomar som kämpar med separationsångest. Djup andning, guidad avslappning och progressiv muskelavslappning kan också hjälpa barn och ungdomar att lära sig att lugna sig själv under oroliga tider.

Vissa barn och ungdomar fortsätter att kämpa med symtomen på separationsångest även under behandlingen. Om symtomen fortsätter att påverka ditt barn negativt och gör det svårt för ditt barn att gå i skolan eller till och med lämna huset, kan medicinering hjälpa. Det är viktigt att söka läkemedelsutvärdering från en barn- och ungdomspsykiatriker, eftersom mediciner kan ha betydande biverkningar för barn.

Hur föräldrar kan hjälpa barn hemma

Det finns saker som föräldrar kan göra för att hjälpa barn och ungdomar att lära sig hantera sina oroliga känslor. Föräldrastöd spelar en nyckelroll för att hjälpa barn att lära sig att klara sig självständigt. Prova dessa strategier hemma för att hjälpa ditt barn att lyckas utanför hemmet:

- Gör en plan för att hjälpa ditt barn att gå över till skolan på morgonen (kom tidigt, agera som lärarens hjälp innan de andra barnen kommer, träna på lekplatsen innan klockan ringer)

Hjälp ditt barn att skriva om oroliga tankar genom att komma med en lista med positiva tankar (det hjälper till och med att skriva dessa på kort och lägga dem i ryggsäcken)
Skriv dagliga matlådaanteckningar som innehåller positiva fraser
Undvik överplanering. Fokusera på speltid, stillestånd och hälsosamma sömnvanor
Lär ditt barn om förändringar i rutinen i förväg
Empatisera med ditt barn och kommentera de framsteg som gjorts

Artikelkällor

American Psychiatric Association,Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders, femte upplagan, American Psychiatric Publishing, Washington, DC, 2013: Sidor 190-195.
Ibid.

Senast uppdaterad: 6 augusti 2019